Det fördolda

Vad som pågår i det fördolda har en förmåga att reta våra sinnen och stimulera vår fantasi. När det välbekanta och i vanliga fall tämligen tråkiga landskapet inbäddas i dimma så händer det något magiskt.
Från att ha varit en trygg och förutsägbar plats så byter den totalt karaktär, det föds ett nytt landskap som nu ruvar på en massa hemligheter och trolldom.

Dom fluortunna dimslöjorna som dansar över ett fält eller en våtmark en tidig morgon ger intrycket av att vara en egen varelse som förflyttar och omformar sig , den byter också skepnad och intensitet allt eftersom som tiden går, -den lever sitt eget liv och slukar allt som kommer i dess väg. Det lätt att låta sinnet fantisera över vilka hemlighetsfulla naturväsen döljer sig i det fördolda där ute i dimman.

Man förstår varför våra förfäder i det gamla bondesamhället tyckte dimman dolde farliga och övernaturliga väsen som lätt kunde förvrida människans blick och omdöme. Älvorna var vackra och farliga väsen som dansade på dimhöljda ängar och sankmarker. Det gällde att inte förledas att följa med dom eller att gå över ”älvringarna” som dom lämnade efter sig i marken vilket ofelbart ledde till sjukdom och olycka.
Eller luras att följa den ständigt vandrade lyktgubbens irrbloss som gnistrar i mörkret under månskensnätter. Man gjorde bäst i att stanna hemma när det började växa till dimmor i markerna, annars visste man inte vad som kunde hända en.

Vattenånga säger det sunda förnuftet till mig, men där finns också något annat, -något svårgreppbart. Något som tar mig med från det rationella och konkreta till det hemlighetsfulla och okända som döljer sig i naturen. Visst är det spännande att få släppa det logiska tänkande och förledas av det mytiska och sagolika som döljer sig i dimmans töcken, att få lyssna, lukta och kanske se sin omgivning i en annan dimension bortom det klara och medvetna.

Dimman har en förmåga att skänka stämning och mystik till vilket landskap som helst, den låter fantasin ta vid där det tydliga och konkreta slutar. Den bildar en gränszon mellan det naturliga och det övernaturliga.
För mig är det en källa till stämningsfulla bilder men också ett sätt att få utlopp för mitt behov av att fantisera och beröras av naturens mångfasetterade skepnader, jag gillar att ibland låta tanken förledas av det dunkla och svårgripbara som dimman symboliserar. Att få släppa greppet ett tag och bara låta tanke och känsla förenas i mötet med moder Naturs okända krafter.

Många stunder har jag befunnit mig ute i skog och mark då dimmorna dansar över fälten eller över spegelblanka vattenspeglar och varje gång så har blivit lika berörd, lika förundrad över naturens skådespel som jag tacksamt får ta del av.

Kanske är det en utopi att vi måste veta allt och ha svar på allt som finns i tillvaron…

visabild (33) visabild (31) visabild (32)