Rockfotografsdebut

Ibland hamnar man i situationer som man inte riktigt planerat för. Det hände mig härom veckan när jag skulle gå på konsert.

Min kompis ringde och frågade om jag inte ville gå och lyssna på när hennes brors band spelade. Jag hade hört dem några gånger förut och tyckte att de var bra. Så givetvis hängde jag med.

Det är ett okänt band och lokalen var liten. Min kompis och jag pratade lite med bandet innan de skulle gå upp på scenen. Då frågar sångaren om någon av oss kan fota dem. ”Visst”, säger jag, ”jag känner ju en fotograf, så det borde gå bra.”

Så där står jag, i en okänd lokal med en okänd pocketkamera i handen och ska agera rockfotograf. Minnet i kameran höll på att ta slut och batteriet var ännu närmre behov av påladdning. Dessutom såg min kompis lite ensam och övergiven ut…

Men dylikt kan man inte låta hindra sig när konst ska skapas! Efter en lite trög start med dåliga vinklar och artister som envisades med att röra sig ur bild kom jag snart igång. Kameror, åtminstone pocketkameror, är ju ganska lika varandra, så tekniken var inget större problem. Men det är klart, att kunna mixtra lite med slutartider hade varit roligt.

Jag fotade och fotade, hela konserten lång. Jag gick så in i min roll att jag nästan glömde att lyssna på musiken. I vanliga fall brukar jag inte tränga mig igenom folkmassor för att få den bästa platsen, men med kameran som alibi var det precis det jag gjorde. Och publiken protesterade inte.

En av de allra bästa platserna att fotografera var framme vid scen, precis vid en av högtalarna. Där kunde jag fånga gitarristen, som annars stod lite i skymundan. Dessvärre fångade jag också ljudet lite väl bra. I med öronproppar och tillbaka med kameran framför ansiktet.

Även om jag hade bandets uppdrag att fota kände jag ibland att jag hade dem emot mig. Stå still! ville jag ropa när jag fått korn på ett bra motiv, och den långsamma kameran inte hann med. Otroligt irriterande, vem vill minnas alla bra de bilder som man aldrig tog?

Ett annat problem var att grabbarna i bandet verkligen förstod det här med att utnyttja hela scenen. En del av mitt uppdrag var att fota hela bandet tillsammans. Inte så lätt när de står flera meter ifrån varandra! Jag gjorde några tappra försök. I ett läge klättrade jag upp på några stolar, skymmandes sikten för ljud- och ljustekniker, och fyrade av kameran. Tja, det var inte de bästa bilderna…

När batteriet la av var det bara två låtar kvar av konserten. Men jag var nöjd, jag hade ju tagit jättemånga bilder och någon borde vara bra. Och jag har ju deras cd hemma, så lyssna på musiken kan jag göra när jag vill.

Jättemånga bilder, ja. Tycker man inte alltid att man tar hur många bilder som helst, och sen när man tittar på dem så tar det slut alldeles för fort? Fast ni kanske har lärt er att verkligen utnyttja digitalkamerans fördelar, att knäppa och radera, knäppa och radera?

Mina jättemånga bilder visade sig i alla fall vara inte så värst många, kanske 30 på sin höjd. Men grabbarna i bandet var nöjda, och det var ju huvudsaken. Och jag hade fått prova på att vara rockfotograf!